Kära pappa, min dag har varit såååå händelse rik. I min hjärna såklart, egentligen har jag bara kollat på min absoluta favorit serie Gossip girll och trust me jag njöt. Sen ätit godis, två påsar!! Ätit lunch & frukost. Eh sen ja inte så mycket mer. Jag förstår inte vad jag gör med mitt lov. Men vad ska jag göra åt att jag jämt och ständigt känner att jag är ledsen. Jag hatar vintern, jag blir alltid såhär, okej jag ska inte låtsas som att dem andra åstiderna på året är mitt liv o humör på topp. Men dem förstärks på vintern. 

Pappa jag känner mig oälskad och ensam. På alla sätt och vis som går. Jag saknar min familj, min egna familj som är dem enda jag känner mig älskad av. 

Jag snackade med dem i telefon och fick höra att dem mår hur bra som helst, ja N man är ju tillbaka och det verkar ha påverkat det hela rätt bra. Konstigt nog, förväntade mig bråk o slagsmål typ haha nej men typ. Men jag hörde massa gott skratt i telefon och jag blev så fruktanvärt avundsjuk. Jag vill bo med dem, snälla gud kom med ett mirakel nu när du inte är stor hjälp med mitt kärleks liv. Fick oxå höra att dem ska flytta sig in i deras nya tre rums lägenhet den första februari. Så glad för deras skull, saker och ting börjar falla på plats för dem och jag kunde inte vara gladare. Mamma ska börja skolan efter jul lovet, äntligen ska hon ta tag i svenska språket. 

Kära pappa, varför går allt fin fint för alla runt omkring mig förutom själva mig? 

Okej om du ursäktar ska jag fortsätta min eviga kväll med att sätta på ett nytt avsnitt på Gossip girl och äta klart min godis. Älska jullov!!!!!

Sakmar o älskar dig min hjälte <3 

Hej pappa, jag är fullt medveten om att klockan är mer än mycket men jag kan inte låta bli att hålla mitt löfte till dig. Jag lovade att skriva till dig varje dag och jag ska försöka så gott jag kan. Ledsen för så mycket text förut men waow blev mycket du behövde veta på en gång. 

Dagen har varit ungefär som en berg o dalbana för mig. Har du åkt det någongån? Det åker upp ner, upp ner. Så har det känts med mina känslor idag. Jag har tjafsat en del med foster mamman men det är vardagen haha, har snackat gott med foster syrran vilket inte är lika vanligt. Vi har sysslingerna på besök så vi åkte och shoppade på Mall of Scandinavia för allra första gången! Stort? Ja. Jag handlade inte särkild mycket, blev en tröja ett nagellack o doft ljus som jag tänkte tända när jag skriver till dig. 

Pappa hur var det med din tonårs kärleks liv? För mig är förfärligt måste jag erkänna! Jag är så oklar mot mig själv sen resten, vet inte helt vad jag vill. Kanske är jag inte redo? Kanske försöker jag för mycket för att jag saknar en manlig förebild.

Imorgon är det söndag och då ska vi ringa mamma & syster N. Längtar som fan. Det är endast några dagar av lovet och jag har inte fått mycket gjort. Jo ätit massa men det räknas väll inte som något posetivt. 

Okej kan knappt hålla ögona öppna längre,lovar att skriva till dig imorgon. Godnatt pappa, glöm aldrig mig. U will always be my hero, älskar & saknar dig pappa <3

Okej, well då börjar jag på denna stora "projekt" som jag har haft i mitt huvud under flera månader. Eller alltså i mitt huvud har det varit att köpa en bok och skriva för had till dig men jag som känner mig själv så bra vet att jag absolut inte skulle kunna klara av det så därför tar vi den lätta vägen med att skriiva på datorn. Dagen är inne och jag är redo, jag vill gärna stanna anonym såatt det är inte ens någon ide att fråga vem jag är :/ Om ens någon läser det här, vilket inte spelar sådan stor roll eftersom jag gör det här för mi egna skull och verkligen inte för "statusens" skull. Haha nu ska jag låta lite ytlig och säga att det är nog med status. 

I min tanke har det varit att göra denna blog just idag, den första dagen på detta år. Mitt mål är självklart att jag åtminstone ska skriva ut ett brev till pappa varje dag så att jag får ut mina känslor. Btw, så ledsen för sån tråkig & ful header men känner ingen behörighet för att ändra den när jag vill bara få ut mina känsor känslor. Då har jag sagt allt som ska sägas så jag ska börja helt enkelt. 

Kära pappa, waow känns konstigt att skriva / säga så haha får känna efter om det känns bättre att säga "dear daddy" eller jag kanske ska bara börja med ett enkelt "Hej pappa". Jag vet inte, helt ärligt att ens säga pappa känns konstigt så skitsamma. Just nu sitter jag i Saman & Paymans rum. Du kanske inte vet vem Payman är men det är också min brorsa. Japp, din bror gifte sig med min mamma och fick till Payman. Om du undrar är han runt 1,15 lång, 6 år gammal ( går på förskola), den mest busigaste skit ungen jag har sett men han får mig på så bra humör ibland. Han får mig att skratta vilket sker sidåär inte ofta nu för tiden. Jag vet inte vad som händer med mig eller mina känslor kanske beror det på mina hormoner att mina känslor fördubblas nej men typ att jag blir dubbelt så ledsen när jag väl blir det. Och jag måste säga att det blir ofta under dessa dagar. Jag äger av sån stor saknad till allt, exakt allt. Dig, såklart men mamma, Nazanin, mormor, Malihe..Juste du vet inte vem Malihe heller är? Okej vi har fått en ny medlem i familjen. Jag kanske ska berätta lite kort hur det ligger till..

N (min stora syster) åkte till Iran med mamma under nästan ett helt år?!! Utan att medela oss ordentligt men inte bara det utan där gifte sig N med en älskare (om det kallas så). En kille på 27 år som hade varit kär i henne i 4 -5 år och hade drömmen om att bli N s make. Men kan fortfarande inte känna mig så säker att det verklligen var för att han var så "kär" i henne som att han gifte sig med henne . Det känns mer som att han endast ville utnyttja henne för att få tillstånd att kunna bo i Sverige. Det kan jag självklart inte säga till henne för att då skulle hon bli alldeles förkrossad men det är sanningen. Fast å andra sidan så efter deras skillsmässa i Iran har han kommit tillbaka hit till Sverige nu bara för att vinna hennes kärlek & förtroende igen? Wow allting blir bara kaos, va inte förvånad pappa, vart enda dag i familjen Ahmadnia är det som en surprise. Känns som att alla är så förrvirade och inte vet vad deras mål är. Eller kanske till och med inte har tillräckligt med troende att dem kan klara det. Vilket jag har som press att omvända och bevisa. Och här kommer det pinsamma, jag vet inte om jag själv klarar det. Jag menar jag har så mycket i mitt huvud, runt om kring mig som är ännu än kaos och helt oklart så antar att jag måste hitta mig själv först sedan hjälpa dem andra (familjen) att hitta sig och lyckas. 

Iaf, så planen med det hela iran resan var att mamma skulle gifta sig. Hah, jag stannade upp för en sekund innan jag skrev om att mamma skulle gifta sig. Lysnna nu pappa, här känner jag att jag måste vara ärlig med det jag tänker annars kommer det här inte hjälpa mig någonstans. Psykologer, mentorer, kompisar, kuratorer osv trust me jag har provat ala sortes och jag fortfarnde inte läkt  mina sorger. Känns som att det aldrig kommer ske men nu har jag bestämt att ta saker och ting i egna händer. Jag har kommit på min egna lösning som jag ber till gud ska funka är att skriva till dig. 

Vart var jag? Juste ja mamma skulle gifta sig med han den där som varit "kär" i henne i 10 hela år. Eller det är vad som sägs iaf. 

Förr i tiden, när jag var mindre tyckte jag om honom och jag lev glad av hans närvaro men den känslan har försvunit nu när jaghar blivit äldre och har mina tankar mer på dig. 

Låt mig säga det här snabbt och enkelt, jag saknar en manlig förebild och du finns inte till. Så antar att jag måste ta för mig en ny men det svårt och det känns verkligen inte rätt med honom iaf. Jag menar seriöst jag tror inte på det hela kärlek längre. Kom igen, det är inte så konstigt när mammas två första ej blev bra eller syrrans man eller mormors ti8ll med som lämande henne. Får jag klar göra, båda två lämande. Alla män gör, eller alla män som möter familjen Ahmadnia. Så jepp med dessa ord säger jag att jag aldrig någonsin i mitt ynkla liv skall gifta mig. ALDRIG.

Jag har sett nog med män och svikelser, kalla det självisk om du vill men jag vill inte låta mig bli sådär sårad. Av en varelse? Det är 100 % inte värt de. 

Jaja, vart var jag, juste ja mammas giftemål men det blev ju självklart inte av pågrund av N drama. Du ser, mamma hade ingen anng om att N hade planerat rymma iväg och gifta sig sedan ha ett barn på det. Så det blev en chock för oss alla på den delen. Visste du att Nazanin försökte ljuga för mig till och med? Med allting, att hon hade gift sig med den där killen och att han inte visste om hennes barn och massa vidare. Jag som trodde vi hade en sån där stark band, men inte något stort att en Ahmadnia har ännu en gång ljugit. För det är vad vi gör, kommer med lögner alla. Är det inte sorligt? Att familj mot familj ska ljuga rakt upp i ansiktet. 

Jaja jag fortsätter, så N gifte sig sedan fick en unge på köpet men plötsligt skilde sig? Jag vet inte den storyn om varför dem skilde sig men antar att jag får gräva djupare nu när killen är tillbaka. Jag har ännu inte träffat honom me ska göra det inom nån vecka och se vad för rackars han är. 

Så dem skilde sig, N ljög om att hennes barn hade blivit tappad och rymde genast med mammas hjälp tillbaka hit till Sverige. Nu är dem här och hennes älskade ex man har kommit hit också och dem är sams nu (för tillfället skulle jag säga). Dem lever lyckliga i Nazanins lilla hus med deras dotter Mally och mamma som deltar där för att hon är för ensam eftersom hon lämande hennes man. 

Okej pappa du fick veta lite nu, men det finns så mycket mycket mer som jag måste berätta. Önska jag kunde fortsätta men det börjar bli sent och jag måste ut med hunden (fosterfamiljens hund) sen har vi gäster över såatt. Vi får se, jag måste bara säga att det kändes riktigt skönt att skriva av mig och även fast jag aldrig fick chanse att lära känna dig så är du fortfarnde min pappa och jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. Önskar vart du än är, vart än din ande exsisterar så mår du bra och ändå en tanke på mig. (Tårögd nu) Glöm aldrig mig min flygande stjärna. Jag älskar dig pappa, always did always will. (Vila i frid min hjälte.)